Att känna MENINGSLÖSHET… kan vara din Bästa Vän

Det finns dagar då jag fortfarande vaknar med en djup känsla av meningslöshet. För visst har jag dem också, fast jag nu för tiden oftast njuter av min fysiska existens.

Det går inte att komma ifrån, att jag har dagar då allt ter sig grått. Att jag ibland tappar gnistan av att varje dag behöva kultivera min känsla av glädje i nuet. Att övertyga mig själv om att det är helt ok att vara född i en separat kropp, i stället för att vara en del av Allt som är, där jag är i full symbios och koherens med både mitt yttre och mitt inre, hela tiden. Det tror jag att vi alla kan relatera till.

Men det jag har lärt mig genom mina gråtunga och formlösa dagar, är att vi nog inte är menade att enbart leva i de ljusa skalorna. Vi behöver kontrasterna i utkanten av livet för att verkligen förstå ränderna, djupet och mörkret i vår existens, så att vi, när pendeln svänger igen, är redo för ännu mer glädje, humor och livslust.

Vi föds in det fysiska med en slags inre inbyggd teknologi. Den vi fick med oss för att smidigt kunna navigera runt bland alla människor och relationer här på jorden. Ett av de verktygen är vårt inre känsloregister. Den Emotionella skalan, som går från de mörkaste och tyngsta av känslor såsom rädsla, förtvivlan och depression, till de mer lättsammare känslorna såsom entusiasm, positivitet, glädje och såklart kärlek och lycka. Skalan mäts från känslan som vibrerar långsammast till känslan som vibrerar snabbast. De känslor vi kallar negativa rör sig mer långsamt, och de vi kallar positiva rör sig snabbare. Snabbast av alla är känslan av kärlek, som i sin sanna natur är expansiv. Precis som vår upplevelse, när vi sitter med ett barn eller djur i famnen och känner hur vårt hjärta expanderar av kärlek.

Vi blir dock tidigt matade av vår omgivning och det som pulserar ut ifrån media, att de enda känslor värt att känna, är glädje och kärlek men att vi oundvikligen kommer att leva i konflikt och turbulens. Det går så långt att vi börjar att känna att alla andra känslor är skamliga och att vi har misslyckats om vi inte dagligen känner inre glädje och lycka. När våra känslor egentligen bara fungerar som ett GPS system. De är till för att visa oss var någonstans vi befinner oss. För att få oss att förstå var vi är- i förhållande till där vi önskar att vara. That´s it!

När vi går för långt in eller sträcker oss för långt ut i en långsamt vibrerande känsla som längtan, sorg eller besvikelse, så tror vi till slut att vi är de känslorna. När känslan egentligen bara är där för att visa oss att det börjar att bli kallare och kallare, i stället för varmare och varmare… vi rör oss alltså längre bort ifrån det vi önskar oss. Vi blir påminda om att vi kör på ytterkanten av motorvägen, på de vita strecken, så att vi har god tid på oss att räta upp vårt fordon igen. Det är precis vad våra jobbigare känslor vill förmedla till oss, och de lättare känslorna också för den delen.

Det är vårt bredare perspektiv, Vår själ, vårt Högre Jag, som signalerar till oss- att vi bör räta upp oss igen och bege oss in mot mitten av körbanan igen. Göra mer av det vi gillar och göra mindre av alla inre måsten…

Men inte för att komma undan den jobbiga känslan, utan för att lyssna på vad den jobbiga känslan vill förmedla till oss. För när vi enbart känner känslan men inte samtidigt lyssnar på vad den har att säga, ja, då missar vi ofta en dimension av det här verktyget.  Den dimension som har superkoll på vad vi verkligen önskar att uppleva. Vår inre djupa röst som berättar för oss hur vi skulle vilja spendera våra dagar, men inte förstår (rent mentalt) – hur det skulle kunna gå till.  Den röst som överröstar den delen av oss som vill sätta ordet men… framför varje mening, som om det vore en sockerbit och inte den bitterfrukt vi precis bjudit oss själva på.

Så när vi får signalen av vårt högre Jag att; … sakta ner… vi rör oss för fort… vi kommer att missa det vi önskar att uppleva. Då är det vår tur att lyssna och följa den signalen. Så att vi får en skönare resa och faktiskt upplever mer av det vi gick ner i det fysiska, för att uppleva.

För det löfte vi gav oss själva innan vi gick ner i fysisk form var- att alltid lyssna på vårt inre, för att bli guidade till det vi önskar oss allra mest. Vilket är Glädje- i sin mest enkla av form och att vara ett skapande väsen, både i stort och smått.

Tyvärr är det nästan alltid det första vi glömmer när vi föds.

Men det var dealen vi gjorde med oss själva. Nämligen att det är Vi som i fysisk form sätter riktningen, skickar ut önskningen och att det är vårt Vi i icke fysisk form som guidar oss dit. Och att vårt icke fysiska Jag är ständigt närvarande och alltid fokuserade på vem och vad vi är, så att vi i fysisk form aldrig glömmer.

Vårt Själsliga kollektiv gör Alltid sitt jobb, men det är inte alltid så lätt i vår mänskliga kostym att höra, vad vår Själ förmedlar.

Så vad betyder det då, när vi ibland vaknar upp med en stark känsla av meningslöshet?

Jo, det är vår signal till att förstå att vi just nu tittar ut i en tredimensionell värld med våra multidimensionella ögon. Vad det rent faktiskt betyder är att vi börjar se bakom det som tidigare varit dolt, vi börjar förstå den kraftfulla skapandekraften, som bor i oss. Vi ser bakom makten, kontrollen och begären och det börjar att kännas tomt. Vår strävan efter mer, börjar att kännas sekundär. Vår dröm efter att uppnå det som alla andra har uppnått, känns inte längre som ett mål vi är villiga att offra hela vårt liv på. Så, vi ser på den tredimensionella världen med multidimensionella ögon, men utan den Fulla och Hela kontakten till vårt Bredare och Högre jag.

Alltså tenderar vi att se människans fulhet- där vi i den Fulla kontakten med vårt inre Själv ser uttryck av skönhet. Vi ser fångenskap när vi i kontakten till vårt inre Själv ser absolut frihet. (Vi är nämligen så fria att vi kan välja fångenskap) Vi ser kaos och fattigdom när Hela vårt Själv ser fulländning.

Vi ser meningslöshet, där vi i kontakten till med Vem och Vad vi är, ser meningsfullhet.

För vårt Högre Jag finner djup mening i njutningen av ännu en ny soluppgång och avgudar stunderna då vi smeker våra barn och husdjur. Vårt Högre Jag expanderar av varje konflikt vi går igenom i vårt liv och njuter av de nya önskningar som föds i varje konflikt. Vårt Högre Jag finner djup mening och gläds av morgonvinden som iskallt stryker våra kinder. Och väntar ivrigt på att få smaka på kakan vi precis har bakat. Vårt högre Jag är med oss Själva hela tiden.

Vare sig vi vet det om det eller inte, eller ens vill det eller inte, så iakttar, lyssnar och absorberar vår själ den fysiska väv som binder vårt liv samman. Det finns inget som heter ett privatliv när det kommer till vår Själ. Vår Själ njuter av vår fysiska existens, i mycket högre grad än vad vi i vår fysiska form är kapabla att göra.

Så, vår känsla av meningslöshet existerar inte i vår själsliga form.

Det är känslan som uppstår när vi separerar oss, om än bara så lite, ifrån det som är vår Källa.

Så i stället för att förhålla oss till känslan av meningslöshet, som något som tynger och gör vårt liv mer grått och livlöst. Låt oss se det som en vän som milt klappar oss på axeln och påminner oss om att vi behöver vända oss lite inåt igen. Återknyta banden till vår Själ, göra kontakten lite fastare och djupare denna gång.

Så att när våra multidimensionella ögon vilar på den tredimensionella världen omkring oss, är vi samtidigt så fast förankrade i den fantastiska närvaro och kärlek till Livet, som enbart våra Själar besitter.

Med lampan evigt tänd.

Jenny