Vi lever i en tid, då mycket på vår planet kommer att förändras. Djur kommer att skifta skepnad och djurarter kommer att förvinna.
Det vill säga de kommer att försvinna bort ifrån människans sikte ett tag, och vi kommer att tolka det som att de är på väg att bli utrotade.
Vilket är en övertygelse som många redan har. Det är även ett synsätt som gärna pumpas ut i både mainstream och alternativ media.
Men det är inte min förståelse, när jag upplever deras utveckling, sett utifrån mitt själskollektivs perspektiv.
Och det är vad jag vill förmedla med det här inlägget. Djurens oändliga och mäktiga skaparkraft. Hur adapterbara de är och hur villiga de är att ge sitt liv, för något större än de själva.
De precis som vi, är i gång med att kalibrera sig till den eviga och oändliga utvecklingscykel som jorden går igenom.
Men javisst är det så, att en del djurarter kommer att välja att gå tillbaka till deras mer eteriska utvecklingsväg. Den som ligger utanför den tredimensionella verklighet vi upplever här.
De kommer då, i deras egen takt, att glida ut ur deras fysiska kroppar (genom en fysisk död) och födas tillbaka in i deras mer kosmiska kostymer.
Där de fortsätter sin utveckling, på andra platser, med högre densitet. (i dimensioner där mer (ljus)information tillåts att strömma)
För att visa hur en sådan väg kan se ut, så erbjöds jag att följa med på en resa
tillsammans med mina multidimensionella guider.
Där jag fick uppleva hur den största katt-arten av alla, det vill säga Lejon-arten, lever här på jorden.
Utifrån våra ögon sett, så anses de ju vara en av de mest aggressiva av djurarter som dödar vid första anblicken av hot, överraskning eller intrång av främlingar.
Men min upplevelse av att se livet genom ett lejons ögon, fick mig att förstå att så verkligen inte är fallet.
De är i stället de mest harmoniska av djur. Ståtliga i sin överblick av naturen, majestätiska i sin fulla tillåtelse av sitt Själv och alltid i förbindelse med naturen och Allt som är.
De lever verkligen, i en fulländad Cirkel av liv och död. (japp…precis som disney-filmen 😉)
När jag var yngre så mådde jag fysiskt illa av själva akten av att se ett djur bli dödat. Jag kunde bli märkbart påverkad under flera dagar, av den råa och brutala akt som dödandet ofta upplevs att vara, men sällan är.
Men jag har mer och mer förlikat mig med hur naturen lever ut sitt syfte, i den här verkligheten. Men det är inget som har kommit lätt, utan det har tagit mig många år att nå hit.
Det kom först då jag förstod att de, precis som vi, har full
bestämmanderätt över deras liv.
De väljer själva när deras tid är kommen och de precis som vi, har en Livsplan, som de följer.
Men de, till skillnad från oss, har så mycket lättare att släppa taget om det fysiska livet, när tiden väl är kommen.
De överger sig i samma ögonblick som de förnimmer, hur främmande tänder sluts omkring deras halsar. Eller blir besegrade av en ny Herre i flocken.
Det är därför en höna som blir tagen av en räv, kan hänga som död i munnen på räven. Men om räven av någon anledning, blir ertappad och springer därifrån och släpper hönan, så kvicknar hönan raskt till liv igen.
Och fortsätter därefter att harmoniskt picka efter mat i gräset. Som om ingenting har hänt.
Fascinerande, om vi jämför med hur vi människor fungerar.
De flesta av oss skulle gå upp i en traumatisk topp av en liknande händelse, och i många fall, stanna i en fight or flight-rädsla, i resten av vårt liv.
Men när vi i stället expanderar vårt sinne, och tillåter oss själva att se våra allvarligare upplevelser ur en bredare aspekt. Så föder det också mer harmoni och samklang, mellan alla arter på jorden. Människan inkluderat.
För vi alla är del av en större Cirkel av liv. Där vi lever vårt liv genom Moder jord och inte avskuren från henne, som om hennes kropp enbart är en platt yta att bygga och stå på.
Jag mottog välsignelsen av att uppleva, i form av ett perspektivskifte, hur en mäktig lejonhanne går från absolut stillhet och frid, till att på mindre än ett par sekunder, lägga ner sitt byte.
Det var en spontan astralresa som skedde under en djup meditation, där mitt medvetande snabbt förflyttades in i djurets Högre Jag, och jag såg och upplevde dess utblick på livet. Jag var närvarande men inte med min fulla personlighet, (Jenny) utan med mitt Högre Jag. (Eloid)
Vi blickade fridfullt men fullt närvarande ut över savannen. Där varje grässtrå togs in, varje strykning av vinden uppfattades, i vad som verkade vara en slags superalert halvslummer.
Då ögonen plötsligt registrerade en skiftning i naturen, som lejonhannen instinktivt visste var ett bytesdjur, ersattes vår halvslummer till absolut vakenhet.
Jag kunde känna hur varje fiber i hans muskler vaknade och svarade på impulsen att attackera.
I vad som verkade vara en evighet, men som i verkligheten tog honom mindre än ett par språng, lade han ledigt ner antilopen.
Men det som överraskade mig mest, var vad som skedde härnäst…
När dödsögonblicket uppstått skedde något märkligt… jag upplevde hur lejonhannens själ följde med Antilopens själ, som i en virvlande dans upp mot himlen. Virveln fortsatte uppåt, uppåt och vidare uppåt.
Jag fick veta av mina guider, att Lejonets själ hjälpte antilopens själ, till att åter stiga upp och förena sig med dess ande-form igen. Helt enkelt vägledde själen, så att den inte skulle gå vilse eller förvirra sig på vägen.
Den största vänlighet och kärlek kände jag mellan dem båda. För det här var en överenskommelse som båda parter ingått, innan deras fysiska form tog sin början.
Det var en vacker dans mellan ett byte och en förövare och det fick mig ännu bättre att förstå, att vi alla verkligen är Mästare och skapare i våra egna liv. Ingen är exkluderad.
Det finns inga offer som står utan kraft. Det är enbart människan som kan förvirra sig så mycket, att denne i sin framfart och i sitt överenskomna överfall, har glömt att utföra samma vänlighet som lejonhannen erbjöd.
Att följa själen hem igen, som ett tack för lejonets fortsatta liv. För utan mat, står lejonet inför vissheten om att dö. Det ingår i Cirkeln av Liv.
När vi förstår att vi inte är offer för någon annans dåd, utan att vi är Skaparen, arkitekten som villigt ger vårt liv, för att ett annat liv, ska få uppleva en aspekt av sig själv. För att bättre förstå sig själv…
Då skulle vi inte känna oss svaga, nedslagna eller kraftlösa. Vi skulle se oss själva som de Mästare och Skapare vi är.
Varför jag fick dela perspektiv med ett lejon vet jag ännu inte helt. Kanske grundar det sig i den fråga jag en gång sänt ut, om att vilja förstå hur Livets cirkel på jorden verkligen fungerar.
Samt varför mäktiga djur som dessa, nu står inför stora hot om deras egen överlevnad. För att vi människor förstår oss på deras inre essens, lika lite som vår egen.
Det som tidigare var min glädje, börjar så sakta att bli min mission… att förmedla hur vi alla är en del av denna Cirkel av Liv. Hur vi Alla är inkluderade och hur vi alla är Mästerarkitekterna- i våra egna liv.
Med Lampan Evigt Tänd.
Jenny