Stigen vi går på har beträtts av miljontals människor före. Vi är blott en av många. Vi är ett sandkorn i ett oändligt hav av sand. Dagen kommer då vi slänger vår mänskliga kappa ifrån oss, och matar detta mäktiga hav av sand med vår kropp. Trots denna skröpliga förgänglighet är vi viktiga. För med
varje andetag, med varje nytt beslut vi tar, skakar vi universums grundval och
det stora Alltet omformar sig, ännu en gång efter oss.
Innan vi glider in i våra fysiska kroppar så är vi en själ, en ande-form som leker i energispiralernas svindlande höjder. Vi leker och hittar på upptåg, som de oskyldiga väsen vi är.
Där finns inget vi måste göra, eller måste vara, det existerar ingen hierarki, inget högt eller lågt, bra eller dåligt.
Det finns inga måsten eller krav. Utan det vi Gör, är vad vi Är och det vi gör, är vad vi älskar att göra. Inre harmoni råder…
Så plötsligt i vår eviga lek, förnimms en vind av erfaren visdom som strömmar vår väg, och vi tycker om känslan det väcker i oss…
All vår uppmärksamhet vänds mot den nya vinden och vi förlorar oss villigt i allt det vackra. Den oändligt djupa kärlek och inre visdom som den andre själen strömmar emot oss, talar till oss, lockar oss.
Vår nyfikenhet är för evigt väckt… och som själar blir vi aldrig mer desamma.
Vi önskar nu att uppleva allt det den andre själen upplevt. Vi önskar att sluka den enorma mängd av erfarenhet och kunskap som denne utstrålar. Vi vill erövra känslan av att känna sig själv så väl, utifrån alla ens inre aspekter, som denne verkar göra.
Vi frågar vetgirigt:
-Vad kan du MÖJLIGTVIS ha varit igenom, för att utstråla allt det du gör? VET du själv hur vacker och utsökt du är?
Den andre själens svar är ett enkelt:
-Visst vet jag det. Jag vet också vad jag varit igenom för att nå hit, där jag är nu.
-Men vad har du GJORT och var har du VARIT? Frågar vi med stor entusiasm och ett evigt utropstecken i vår själ.
Generöst delar den andre själen med sig av sin energiform,
för oss att villigt förlora oss i.
Vi far runt i alla riktningar och undersöker, känner och njuter av allt det förunderliga. Som oskyldiga barn gör vi kullerbyttor inne i den andre själens labyrinter, och vi får tillgång till de inre mysterier som vilar där.
Vi ser, vi förnimmer, vi föreställer oss… men vi lever det ännu inte, inte helt, inte på riktigt…
För att leva det, måste vi uppleva, erfara och integrera alla händelser som lett den andre själen hit. Hit till denna labyrint av medkänsla, helhet och förståelse. För att till fullo BLI lika visa och fulla av kärlek, som energin vi nu enbart kan förnimma.
Den andre själen berättar villigt om sin långa resa, som spunnit över många existenser, i många olika skepnader. Den berättar om sjukdom, glädje, smärta och död. Om hur oändligt djupt ner i depressionens residens den varit och hur ofta den befarat, att aldrig mer se ljuset igen.
Den berättar om förståelsen den erhållit, om vad som betyder något och inte.
Det var Fysiska liv det berättades om, fysiska liv i en dimension långt borta. På en plats där vibrationen är så tung att man nästan mister all sin inre kontakt, till det Oändliga och Eviga Väsen som man innerst inne Är.
Den andre berättade om fysiska utmaningar, så omöjliga för oss att förstå, om hur svårt det ibland varit.
Den berättade om ljudet, ljuset, beröringarna, som den aldrig förut känt, och smakerna den aldrig tidigare smakat. Själen berättade hur alla upplevelser bidragit till den eviga och oändliga kärlek den nu lever.
Vändningen kom, berättade denne, då den mänskliga delen av själen förstod, att det aldrig handlar om upplevelserna i sig. Utan att det egentligen enbart
handlar om, hur väl vi förhåller oss till våra upplevelser.
Det som betyder något är hur vi agerar, när vi känner oss avskurna från vårt Eviga och Oändliga himmelska Väsen.
När vår fysiska kropp smärtar… hur mycket kärlek förmår vi då att ge, till oss själva och vår omvärld, trots smärtan?
När vi förlorar någon vi älskar, lyckas vi förbli gracefulla i vårt uttryck och mjuka och böjliga i vårt inre?
För det är nämligen det den mänskliga resan handlar om, berättade den andre själen milt.
Det handlar om vilka vi är när vi står utan hela vårt Jag, utan vår Oändliga kapacitet, vår Fulla kontakt till Allt som Är.
Hur många liv vi går igenom, beror på hur många liv det tar oss att integrera kärleken till oss själva igen, genom de begränsade linserna vi tillfälligt bär.
Livet var hårt och svårt till tider, fortsatte den andre själen sin berättelse, med mycket lidande, tills den dagen lidandet kunde bemötas med grace. Tills svårmodet äntligen bemöttes med kärlek och medkänsla.
-Först då förstod jag vad alla liv jag levt, egentligen handlat om. De var en möjlighet som blivit mig given, till att se mig själv ur flera aspekter. Ge mig tid till att integrera sidor av mig själv som tidigare varit dolda, berättade den andre själen mjukt.
Älska de aspekter av mig som stått i skuggan av den jag är,
med mina begränsade linser på.
Nu vet jag vem jag är och vad jag är, även i min begränsning, fortsatte denne med övertygelse. Det handlade aldrig om att segra, vinna eller att bli framgångsrik & maktfull. Det var enbart kulisserna min själ satt upp, för mitt mänskliga Jag att förlora sig i.
Det handlade enbart om Kärlek och hur jag älskade mig själv och andra… allt annat har fallit bort nu, nu när jag är tillbaka till Vad jag verkligen Är.
-Åhh, svarade vi i förtjusning… det vill vi UPPLEVA, det vill vi GÖRA!
-Så säger alla, men ingen riktigt förstår hur tungt det kommer att vara, svarar den andre själen blitt, dock inte avfärdande utan mer som ett blott konstaterande.
-Men VI vill, vi VILL och vi SKA! Utropar vi bestämt.
Som ett svar på det bestämda utropet dök en leende vänlighet upp, i den erfarne Själen.
Responsen stärkte de oskyldiga själarna än mer.
-Nå vänner, så gå då raskt och prata med era guider och skapa därefter en God Livsplan och lade sedan med innerlig mjukhet till:
-Kom sen tillbaka och berätta hur det har gått…och
mycken Lycka på er mänskliga färd!
Så kan vägen Hur en Själ Blir till Människa, se ut… 😉
Med Lampan Evigt Tänd
Jenny