Hur vi tar oss ut ur The Matrix

The Matrix, Matrisen eller den tredimensionella verkligheten, är

benämningen på den verklighet vi lever i, här på jorden.

Det är samma verklighet som många nu börjar att känna oss begränsade av.

Den amerikanska benämningen kommer ifrån filmen med samma namn, där huvudrollsinnehavaren får uppleva hur det är att leva i en artificiell verklighet. Samt uppleva möjligheten att omskapa och leva i den verkliga världen på jorden. (bristfällig tolkning)

Det har sedan blivit ett begrepp, som man i metafysiska kretsar pratar om och spekulerar över.

Med frågor och insikter om hur den här verkligheten egentligen är en slags simulering.

Om matrisen (på svenska) är vår verklighet som vi känner till den nu, så är det, enligt mig, viktigt att definiera och verkligen förstå vad matrisen är och hur den är uppbyggd.

Så, låt oss börja från början 😊

Innan vår fysiska resa startar, börjar den redan på ett metafysiskt plan. (Egentligen pågår planeringen redan under det liv vi lever innan vi inkarnerar igen…men det är en mer komplex historia)

 Där vi som själar definierar och lägger en så kallad rutt för vårt fysiska liv.

Vi bestämmer tid, plats, genetisk linje och de så kallade lärdomar vi önskar att lära oss under vårt liv.

Under resans gång lägger vi till destinationer, platser och människor och även händelser som vi önskar att uppleva, för att fördjupa vår kunskap och förståelse om oss själva.

Det är en förståelse som är baserad på en själslig önskan om en fördjupad förståelse om Självet, uttryckt genom vårt fysiska liv här på jorden.

Nu till Matrisen…

För att kunna födas ner i en tredimensionell verklighet, med en sådan tung densitet som jorden (som för övrigt inte finns någon annanstans i universum) så behöver vi en så kallad ”rymddräkt”, fordon eller mänsklig kostym.

Vad vi än väljer att kalla vår fysiska kropp.

Vi kan föreställa oss, att det är ungefär som att djuphavsdyka.

Vi dyker ner i en, för oss, okänd miljö, och är då tvungna att ta på oss en våtdräkt och ha med oss syrgastuber eller vara i en dykarklocka, för att ens kunna fungera nere på djupet av havet, utan att drunkna.

Som beskrivning är den såklart bristfällig, men som metafor så fungerar den att illustrera hur det faktiskt är att födas in i det fysiska.

Vi behöver en dräkt som är justerad till den miljö vi ska träda in i, och det är vad våra fysiska kroppar hjälper oss med.

Under vattenytan känns allt trögare, sikten är sämre, vi rör oss långsammare och vi förstår oss mindre på den miljö vi befinner oss i. Lika trögt och tungt känns det fysiska livet för vårt inre autentiska Jag.

Vi kommer förprogrammerade genetiskt, vilket betyder att vi bär på alla potentiella styrkor och svagheter som någonsin funnits i vår släktlinje.

Lever vi enbart ett liv styrt av de fem yttre sinnena, så är vårt öde att leva ut alla de olika programmeringar och genetiska styrkor och svagheter som vi bär på.

Det var dock aldrig planen. Utan vår plan som Kännande Högt Vibrerande Väsen, är att uppleva resan i en fysisk kropp, i full vetskap om att vi kan förändra utgången på vår fysikalitet, när vi så önskar. 

Men för att kunna existera i den här verkligheten behöver vi adoptera de mentala förinställningar och överenskommelser alla andra har, som vi delar vår verklighet med.

Det är överenskommelser som till exempel säger oss att vi enbart har en sol, att gravitation existerar, vilket betyder att vi är mer bundna till jorden än vad vi brukar vara på andra platser.

Andra överenskommelser är den historia vi bär på, vi går helt enkelt med på att vissa stora historiska event har skett.

För annars skulle det bli problem om vi inkarnerar med en helt annan typ av förståelse, än vad alla andra på jorden har.

Det skulle inte bli en särskilt harmonisk resa, varken för oss eller dem vi lever med.

Vi adopterar/ köper att vi är bundna till vår släktlinje till den grad, att vi ibland kör över våra egen planerade metafysiska livsplan.

Vi sitter så hårt fast i vad andra skapat att vi glömmer vad vårt Högre Själv önskar att uppleva och skapa under vår inkarnation. (Det är för övrigt det som kan kallas Karma)

 Från jordens tidiga början blev vi helt övertygade om att vi måste slåss till döden, om någon hotade vår familj eller våra materiella ägodelar.

På många platser på jorden är det fortfarande så. (Vilket är precis som det skall vara.)

Begränsning, separation och brist är några av de mentala inställningar som vi var tvungna att adoptera, för att ens få lov att spela spelet i den tredimensionella verkligheten.

Det är vad vi kan kalla Matrisen.

Det är spelets spelregler men vi var alla helt övertygade om att när vi väl var här, så skulle reglerna vara lätta att genomskåda för oss alla.

Inte helt dock, för då skulle vi omedelbart katapulteras ut ur den fysiska kroppen och vara tvungna att gå igenom en ny fysisk födsel igen. (Alltså, nej tack till det!)

Men så pass mycket att vi lätt skulle hålla oss till vår livsplan, alltså det spännande äventyr vi stakat ut för oss själva.

Så att vi mer förstod oss vara, de eviga och oändliga

Skapande Mästare som vi är.

Tills vi kom hit till jorden, vill säga…

För när vi inkarnerar här så förvirrar vi oss helt i den labyrint av mentala begränsningar som finns här.

Vi börjar att skapa anknytningar till människorna omkring oss, platser, materiella saker och… så är vi fast här.

Vi fastnar i den eviga loopen som kallas reinkarnationscykeln.

De av oss som varit i den länge, kan tydligt känna hur det känns att vara knuten till någon eller något.

Hur svårt det är att ge upp våra anknytningar och en av anledningarna till det, är för att de börjar att bli vår identitet.

Vi är en dotter, en son, en mor, en far, ett barn och vi blir det vi arbetar med…vi är jurister, snickare och sjuksköterskor…det är inte längre vad vi gör, det har blivit vad vi är.

Men det var aldrig vår plan från början, att vi skulle identifiera oss så mycket med våra fysiska kroppar, upplevelser och materiella kreationer.

Vi var helt övertygade om att vi skulle förbli fria i vår upplevelse och identifiera oss till fullo med vårt inre väsen, det jag kallar vårt autentiska Jag.

Vårt autentiska Jag är det Kännande Högt Vibrerande Väsen som tillhör vårt ursprung och som vi åter kommer att förena oss med, när vi går igenom vår fysiska död.

Varje fysisk födelse stammar från en kosmisk död och varje fysisk död frambringar en kosmisk födelse. Så ser den eviga inkarnationscykeln ut.

Men hur kommer vi då ut ur The Matrix/Matrisen?

Först behöver vi förstå att vi är Matrisen!

Vi kan aldrig komma ut ur den, utan enbart transcendera den.

För vad som håller vår verklighet ihop, är det elektromagnetiska och elektriska rutnät, som är den väv som binder samman hela vår fysiska verklighet.

Men det är ju hela utmaningen med att komma hit- att få uppleva hur våra val, beslut och upplevelser känns, när vi nästan är helt avskurna från vår fulla kapacitet, vårt gudomliga inre Jag.

Det som färdas i detta elektromagnetiska och elektriska rutnät, är alla tankar och känslor som är begränsande, separerande och bristfälliga i sin natur.

Det betyder att så länge vi tänker och känner på autoläge, utan att vara medvetna om vad vi tänker och känner, så föder vi den gamla Matrisen. (Begränsningar, separation och brist)

När vi aktivt och medvetet börjar att distansera oss från den här typen av tankar och känslor och tömmer vårt mentala och känslomässiga energifält, så stryper vi den gamla Matrisen och föder den Nya verklighet som vi önskar.

Det leder till ett sinne som är bortom tankar och känslor och som är stilla, i frid och som är i enhet med Allt som är.

Det är vad som är början på vår självrealisering och vad

man kan kalla upplysning.

Och det är vad som krävs för att transcendera Matrisen, varken mer eller mindre.😉

Jag vet att i min livsplan, (som vi alla har tillgång till, vid en viss frekvens) är självrealisering målet för den här inkarnationen.

Jag vet att jag är här för att vara stabil i mitt fokus, om den Nya verklighet som vi ALLA nu är i gång med att skapa.

Men det krävs dock att jag är hängiven mitt fokus, att vara en sändare och inte en mottagare, av dessa elektromagnetiska och elektriska impulser.

Det krävs av mig att hålla mitt sinne stilla, när vågorna går högt ute i världen.

Men vi är många på samma resa och vi blir bara fler och fler.

Så jag säger: Låt oss alla vara den verklighet vi önskar att leva i.

Låt oss förlåta i stället för att hårdra, låt oss omfamna i stället för att förkasta och låt oss bejaka det som är oss olikt, för den sanna konsten av individualitet.

På så vis omskapar vi Matrisen, vi tankar den med Oändlighet,

Enhet och Överflöde i begränsningens, separationens och bristens ställe.

Låt oss börja Här och Nu.

Med Lampan Evigt Tänd.

Jenny