En morgonritual eller en stund i eget sällskap, behöver inte vara avancerad eller ens ta särskilt lång tid. Allt den behöver vara är regelbunden.
Något vi gör varje morgon för att förbinda oss med världen omkring oss, jorden under oss och vårt inre universum.
Ett sätt att prata med vår inre och yttre värld, ära det som bör äras, respektera det som vill respekteras och höra det som behöver höras.
En morgonritual kan vara så enkel som att vi medvetet i några minuter tänker på saker vi uppskattar i vår omvärld och oss själva.
För många gånger missar vi att det finns så otroligt mycket att känna tacksamhet och glädje för.
Tänk, de asfalterade vägar vi färdas så bekvämt på idag…att rikta medvetenheten mot att det är någon som planerat, skapat, asfalterat och färdiggjort varje steg- enbart för oss, gör att vi skapar en kontakt till släktleden före oss. Till generationen innan oss som var med och byggde upp vägarna, med en klar vision i blicken- stadigt riktad framåt- allt detta för oss.
Tänk, all mat som finns tillgänglig för oss i alla regnbågens färger, all dryck, all flärd som odlas, rensas, packas och körs ut enbart för oss.
Tänk de ben vi går på, de händer vi smeker med, de ögon vi kommunicerar vår kärlek med…
Hur kan vi känna annat än Glädje och Hängivenhet över det?
Att varje morgon utföra en ritual över något vi uppskattar, kan förbättra vårt liv på så många plan.
Visst är det lätt att fastna med blicken på allt omkring oss som inte är optimalt, som inte, kan tyckas, är skapat av kärlek.
Men när vi påminner oss om att utan den kontrasten, av missmod och ibland rädsla som den skapar, så skulle vi heller inte veta hur det känns att uppskatta. Har det är att känna oss trygga och stabila i vår egen lilla värld.
När vi känner konflikterna ute i världen men varken väjer eller duckar för det- utan för in det, in i vår dagliga ritual, som något som i stället hjälper oss att se det ljusa, det glada och det härliga.
För vad är ett foto utan dess kontraster? Jo, enbart ett vitt ljus med miljarder av enskilda punkter, som inte kan urskilja sig själva ifrån alla andra punkter.
Så tack för Skuggorna, tack för Skymningen, tack för Nattetiden som ger oss möjlighet att sova och ladda upp våra batterier igen.
Vad vore vi utan sömnen?
Tack för alla Sömnlösa nätter, för utan er så skulle vi inte smaka den ljuva nektarn som en god natts sömn ger.
Att giva sig hän något, att vara hängiven i sitt liv, som till en regelbunden Morgonritual, har så många förmåner och utdelningar. Som att vi får mer energi, glädje, överskott och känner oss mer närvarande i våra liv.
Men mycket av det vi får är så smått att vi lätt missar dem i dagens brus, medan en del står fram i all sin ära och glans.
Dem ser vi tydligt och gläder oss åt, de stora tingen, de avgörande ögonblicken. Ibland väntar vi så länge och är villiga att springa så långt, för att njuta av det avgörande skeendet, det som ska få vågen att tippa till vår fördel.
Det som kommer att ge oss större saker att njuta av. Större, mer och bättre händelser, som på sitt eget enträgna vis kommer att föra med sig större problem. För vi kan inte leva ett större liv utan större utmaningar.
Så, om vi står nu på en plats som känns som enbart början till det liv vi vill ha, det första steget på vår stege uppåt… låt oss ta en stund då vi uppmärksammar även den här platsen.
För en sak, kan vi veta med säkerhet, den här stunden kommer aldrig igen. På vår väg i livet så kommer det dyka upp stunder, då vi tänker tillbaka och förstår skönheten i det enkla som vi levde då.
Något som har hållit mig balanserad och stadig genom många av mina toppar och dalar, är min dagliga ritual att vända blicken inåt.
Något jag praktiserar, efter att jag har vaknat och innan min dag riktigt börjar. Där jag lyssnar till vem och vad jag är, där jag uppskattar allt det fysiska.
Genom åren så har den förändrat sig och stundtals varit kortare och i perioder längre. Det enda som är konstant är att jag alltid karvar ut lite tid för mig själv, i ett ensamt hörn i mitt hem.
Där och just då är det bara jag och mitt enda sällskap är mitt eget, med blicken vänd mot mig Själv.
Min första kärlek var Meditation som daglig ritual och det är fortfarande en av mina stabilaste av vänner, som fungerar även när det är full storm omkring mig.
För visst har det stormat, ingen av oss går väl genom livet obemärkt eller omärkt.
Utan det är ju livets alla upp- och nergångar som formar oss, ger oss kanter och en tydlighet. Och när åren går, ger det oss en mjukhet som formar det som tidigare skavt eller varit avigt utåt.
Vi blir mer som klipporna som ger med sig och slappnar av och tillåter det som vill ske, att bara ske.
Det Hängivenheten till min morgonritual har gett mig, är fast mark att stå på även när det obegripliga sker.
När jag mist någon, när mitt liv, av olika orsaker, brakat samman. När sjukdom slagit undan fötterna på mig och när någon jag litat på, enligt mina känslor, har svikit.
Jag har sett människor i mitt liv som förlorat ofattbart mycket, som sitt barn, men ändå funnit en hamn att vila och läkas vid, i sin hängivenhet till sitt Inre.
Jag har också sett människor i mitt liv som förlorat, enbart sin föreställning om hur deras liv skulle ha sett ut och aldrig riktigt kunnat hämta sig ifrån det, när verkligheten visat dem en annan sida.
Det som verkar saknas är en trygg famn att vila i. Ett stadigt träd att hålla fast i när orkanen ryter.
För utan religion, utan någon form av tro, där vi tillåtit det materiella, det vi kan se, höra och känna vara vår enda ledstjärna, så blir vi som ett träd utan rötter.
Vi lyssnar på andras kunskaper när vi blir sjuka, vi lyssnar på våra vänner när vi har relationsproblem. Vi låter andra döda våra drömmar genom att dela varje ingivelse vi får. Vi tillåter inte det lilla fröet till att riktigt gro till en form, innan vi ber någon som inte ens har expertis i området, att stampa på vår lilla grodd.
Vi kan aldrig nå högre än våra rötters djup. Men vi kan heller aldrig nå djupare, om vi ständigt undviker att vända blicken mot det som är Högre, med bättre översikt, än vårt fysiska Jag.
Alla har sin givna rätt att gå den väg de väljer att gå och våra vägar vägs på lika villkor, utifrån samma kärna av stolthet och kärlek.
Men skulle vi lyssna på vårt Inre Jag, så finns där en vakenhet, en nyfikenhet och ett lugn som kan bära oss genom vårt liv med mer Grace och Tillåtelse.
Det kan till och med bli så att när vi väl börjar att vända blicken inåt, så finns det inget annat ställe vi önskar att vända oss till, för att få råd på det som plågar oss. Få tröst när det svider i vårt hjärta. Bli samlade igen, när vi är i bitar.
Vi är vår egen Medicin. Vi blir därmed vår egen Mästare, Healer och Vägvisare.
Vi blir någon som står stadig när andra rycker, vi vilar när andra flyr och vi expanderar när andra väljer att glömma sin sanning.
Jag är övertygad om att Alla våra medmänniskor som har den här Inre känslan av Själv, som verkar stabila, stadiga och har hittat sitt Syfte att vara och verka i världen, på något sätt funnit sitt sätt att vara Hängiven sitt Inre.
Hur den ritualen än ser ut, sett ifrån utsidan.
Men för att det här ska kunna ske, så betyder ju att vi behöver Tillåta oss Själva men också Andra att dra sig tillbaka, ge varandra lov att vara asociala ett tag.
Tillåta varandra att ha en date med sig Själv, utan att vi känner oss avvisade. Så att vi får lov att visa upp oss i världen, så som vi allra helst önskar att vara.
Så, hur tror du att Du skulle visa dig i världen, om du hade mer Energi, mer Överskott och mer Tid med dig Själv varje dag?
Med Lampan Evigt Tänd
Jenny