Vad jag lärt mig av att förlora Någon jag älskar
Ja, inte visste jag det då när jag förlorade vår kära Newfoundlandstik Missy, på mindre än 5 timmar- från att till synes verka fullständigt frisk till att insjukna och dö i loppet av dessa 5 timmar.
Jag stod kvar med en stark känsla av att verkligen vilja förstå vad det var jag skulle förstå med detta- Vad Är Meningen med att förlora medlemmar i vår familj på det här viset. Det visade sig att det var Missy själv som skulle hjälpa mig med den förståelsen, efter hennes övergång till det icke-fysiska.
Jag ska inte gå helt in i detaljerna av denna händelse, som då var djupt traumatisk för mig men här kommer lite bakgrund till historien.
Jag var själv hemma med henne. Min man var ute på jobb i Norge och vår andra hund, som känt på sig att detta skulle ske, ville desperat ut till min mor på landet, just den helgen.
Vi hade kommit hem efter en helt vanlig promenad. Missy hade sprungit runt i skogen, jagat och gnagit på pinnar.
När vi kommer hem så lägger hon sig ner för att sova medan jag hoppar in i duschen.
Sedan gick allt fort, hon blev slöare och slöare och jag ringde bekymrat veterinären som svarade att det kanske var bäst att komma in till akuten med henne. Det var inte en lätt uppgift, för hon vägde 55 kg och vi bodde tre trappor upp. Jag lyckades få ner hennes, nu nästan lealösa, kropp i bilen och körde så snabbt jag kunde till hundsjukhuset över en timme bort.
Jag upprepade hela tiden i bilen- snart får du hjälp- snart får du hjälp- snart får du hjälp- stanna kvar bara ett litet tag till… tills jag, efter en halvtimme, insåg att det började vara försent för det. Jag kunde inte se henne men jag kände att hon började att försvinna och då gjorde jag det enda jag kunde just då- jag gav henne tillåtelse till att gå. Jag bytte orden till: Det är ok om du måste lämna oss Missy- du har gjort allting rätt- vi kommer att vara ok…
När vi väl kommer fram så är hon redan borta.
Bilturen tillbaka var nog den jobbigast jag har gjort i hela mitt liv.
Vi har förlorat många människor i vårt liv, jag och min man, bland annat hans mor och styvfar men denna själ hade Jag ansvar över. Jag fick kämpa för att hålla mig kvar i kroppen, för jag ville bara försvinna jag med.
Jag ringde desperat min mor som sa åt mig att åka ut till henne på momangen, till huset där jag spenderat alla mina somrar under min uppväxt. Direkt när jag kom dit så tog jag på mig stövlarna och gick ut i mörkret i skogen. Jag grät och var helt förtvivlad men en känsla följde med mig- jag visste att hon var omkring mig då men jag visste inte hur jag skulle kontakta henne.
Så när den värsta sorgen släppt så sa jag till mig själv- om jag visste hur jag skulle prata med Missy- där hon är nu- hur skulle jag då göra?
Tiden gick medan jag stampade runt i mörkret i min trygga skog. För jag känner mig mer trygg i en mörk skog än i princip nästan varsomhelst.
Jag frågade rakt ut i luften: –Missy, är du där?
Till min oerhörda glädje och lättnad för mitt mentala förstånds skull så hörde jag henne svara. –Jag är här…
Där och då hade jag ett av många och långa samtal med henne där hon förklarade allt vad som skett henne och varför hon valde att gå så tidigt. Jag slogs av hur stark, medveten och kärleksfull hon var och hur noga hon var med att tacka mig för att jag lät henne gå. Hon berättade att hon fått två valpkullar innan hon fyllt två år, i hennes tidigare familj och hennes kropp var helt utsliten. Hon hade kommit ifrån en uppfödare som gått i konkurs och därefter omplacerat alla deras hundar.
Hennes hjärta var också slitet, då hon verkligen hade älskat sin tidigare familj. Hon älskade oss också men en stor del av hennes hjärta var kvar hos dem och i sin hundform så kunde hon inte förstå varför de inte längre var tillsammans.
Ingen hade förklarat för henne vad som skett.
Hon tackade mig för att hon fick lov att dö och att jag inte satt in återupplivning eller opererat henne. Hon kom till oss för att dö, sade hon. Jag frågade varför? Hon svarade att det är ett svar på min önskan om att till fullo förstå vad som sker när vi alla går vidare. Det jag lärde mig av henne är att det egentligen inte finns någon död, ingenting annat sker utöver att vi lämnar våra fysiska kroppar.
Personligheten Missy, hennes själ finns fortfarande kvar här med mig, jag vet det nu, för jag pratade med henne varje dag efter det i många månader. Jag pratade med henne medan jag sörjde henne.
Det jag lärde mig om sorg är att det som skapar vår stora sorg efter att någon går bort, inte enbart handlar om saknaden efter den som vi förlorat. Det är skulden vi bär, ansvaret vi avkräver oss själva- att vi skulle ha gjort bättre, gjort mer, förstått tidigare, gripit in och i bästa fall räddat dem.
Men det Missy lärde mig är att de som väljer att gå vidare inte är räddningsbara (om det ens är ett ord) utan deras själar har redan vänt uppmärksamheten till det som är deras bredare perspektiv, deras Inre Jag.
Jag lärde mig att när vi sörjer så sörjer vi även vår kontakt till vårt Inre Jag, den delen av oss som alltid är glad, alltid är i balans, harmoni och som alltid är i förståelse över vad som sker.
Jag sa till henne att detta var det värsta jag varit med om och att jag aldrig ville vara med om det igen, att förlora Någon så plötsligt.
Vi hade då en äldre hund på 12 år som vi trodde skulle vara den som valde att gå först- inte vår 5-åring. Där och då bad jag om att när Rambo, vår äldre hund skulle gå vidare, att han skulle meddela mig tidigt, så jag hade tid till att vänja mig och säga farväl i god tid. Hon berättade att han är villig att samarbeta med mig och skulle först gå vidare två år senare på hösten, i november.
Han skulle ge mig förvarning i god tid.
Mycket riktigt så konstaterades det att han hade cancer i lungor och ändtarm ett halvår innan han gick vidare, i november. Vi hade en alldeles underbar tid ihop innan det skedde.
På grund av mina samtal med Missy så hanterade jag Rambos övergång så mycket bättre. Han lät det vara helt upp till oss när han skulle gå, jag frågade honom varje morgon, i slutet, är det här dagen du vill gå? Han svarade alltid detsamma: Jag kan gå och jag kan stanna lite till…
Men till slut nådde vi dagen då han inte längre kunde gå på promenader och mest låg på sin dyna och sov och jag visste att tiden nu var inne.
Vi hade även vår mycket energiska unghund Tippi, som han hade uppfostrat strängt men kärleksfullt, men som nu började att bli för mycket för honom.
Jag berättade för honom att vi snart skulle åka in och att han skulle få en spruta som skulle få honom att somna in. Han svarade att han förstod och var lättad.
På morgonen, då det skulle ske, gick vi långsamt och mödosamt upp för den älskade gräsgröna kullen där vi bodde och satt länge och tittade på den vackra naturen omkring oss. Jag tittade på honom där han satt med blicken långt borta i fjärran och njöt. Sedan reste han sig och var redo.
Vi åkte in, jag och min man, till veterinären och det fanns enbart ett mantra som körde i mitt huvud den dagen: -Det här är en glad dag, det här är en glad dag, det Här ÄR en Glad dag…
Jag ville verkligen att det sista han skulle se var mitt äkta leende och känna min glädje, styrka och ro när han gled in i sömnen… och mycket riktigt, det blev för oss alla en underbart glad dag.
Jag hade bett Rambo om att meddela mig hur han mådde när han kom över på andra sidan, så att jag visste att han var ok.
Redan innan den fösta sprutan var slut så hörde jag hans glada stämma: Tjohoooo… jag mår sååååå bra! Jag tittade upp på veterinären och sa att han nu har släppt taget om kroppen. Hon nickade men kände ändå på hans puls och bekräftade det jag sagt men gav honom ytterligare en spruta för säkerhets skull. Jag visste att det nu var över. Så, helt utan tårar och med glädje i våra hjärtan gick vi därifrån.
Vi begravde honom på vårt lantställe, den plats han älskade mest på jorden.
Efter att ha sagt farväl till hans vackra fysiska kropp, följde hans själ med oss när vi gick ut och åt en lunch, bara jag och min man, och firade hans liv.
Jag har aldrig sörjt eller gråtit över Rambo, utan healingen hade skett redan vid Missys bortgång. Min förståelse och mitt perspektiv har ändrats för alltid och jag är henne så oerhört tacksam för hennes kärleksfulla vägledning, tålamod och mentorskap.
Att Rambo sedan dessutom har kommit för att hälsa på oss i fysisk form, inte bara en gång utan två gånger, är en helt annan historia, för en annan gång.